innan
det var i början av 2013 jag på allvar bestämde mig för att gå ner i vikt. ett konstruktivt beslut? nja - men samtidigt var jag genuint övertygad om att det inte skulle leda till en ätstörning. i efterhand förstår jag att det är naivt, men där och då framstod "att gå ner för mycket i vikt" som mitt minsta problem. jag tyckte ju att det var svårt att ha godisstopp ens i ett par veckor, och jag hade heller aldrig tidigare haft tendenser till att utveckla ätstörda beteenden - att mitt projektarbete på gymnasiet gick ut på att testa olika dieter och se vilka resultat de gav känns idag ganska absurt, men det var inget som triggade mig alls då.
tidigare har min relation till mat och kropp varit både enkel och komplicerad. å ena sidan har mat i sig aldrig varit laddat - även om jag ständigt förknippat vikt (främst min egen) med värde, har jag aldrig kopplat det på ett konkret sätt till MATINTAG (riktig mat alltså, godis och sånt är en annan sak). kalorier var något diffust, jag tyckte att bantning var töntigt, och när jag var fjorton och såg mean girls för första gången var jag i princip lika osäker som regina george på huruvida butter is a carb eller inte. å andra sidan har jag varit obekväm i min kropp så länge jag kan minnas, och ständigt önskat att jag vore smalare. enligt bmi (lol) har jag nog befunnit mig inom normalspannet, om än på den övre delen, men jag har samtidigt haft ett stort sötsug och ofta ätit mer socker än vad jag mått bra av. det här är så jävla kluvet för jag vill egentligen inte demonisera något, och jag strävar inte efter att utesluta socker helt - men jag önskar ändå att jag under min uppväxt hade vetat mer om hur det påverkar såväl kropp som psyke.
i alla fall, i mitt huvud var det en självklarhet att: smal = bra. inte smal = inte bra. jag = inte smal = inte bra. jag tyckte verkligen att min kropp definierade mig och gjorde mig mindre värd, och som sagt, risken att jag skulle få en restriktiv ätstörning såg jag som tämligen minimal:
