göteborg i juni

i söndags var det äntligen dags för mig, mamma och björn (systerson. 2,5 år.) att åka till göteborg för att hälsa på lollan. som björn har taggat för detta! vi tog båten till brännö ("åh vilken härlig picknick!" utbrast björnen spontant när vi satt på en klippa och åt pastasallad), vi var i slottsskogen och tittade på getter, och vi gick på liseberg och åkte farfarsbilar och kaninbåtar. om du frågar björn var nog det bästa dock att vi åkte så mycket spårvagn. ettan! tvåan! sjuan! elvan!
 
mamma och björn åkte hem i tisdags men jag stannade ett par dagar till så att jag och lollan kunde gå på liseberg igen och se first aid kit. mysiga dagar. <3
och såhär "firade" jag midsommar: 
jag har haft ont i halsen och känt mig seg de senaste dagarna så istället för att hitta på något satt jag i soffan och åt jordgubbar, läste färdigt silver linings playbook (har tragglat med den ett tag men den tog sig mot slutet!) och tittade på netflix. helt okej ändå.
 
böcker, musik, resor, sommar | | Kommentera |

innan

det var i början av 2013 jag på allvar bestämde mig för att gå ner i vikt. ett konstruktivt beslut? nja - men samtidigt var jag genuint övertygad om att det inte skulle leda till en ätstörning. i efterhand förstår jag att det är naivt, men där och då framstod "att gå ner för mycket i vikt" som mitt minsta problem. jag tyckte ju att det var svårt att ha godisstopp ens i ett par veckor, och jag hade heller aldrig tidigare haft tendenser till att utveckla ätstörda beteenden - att mitt projektarbete på gymnasiet gick ut på att testa olika dieter och se vilka resultat de gav känns idag ganska absurt, men det var inget som triggade mig alls då. 
 
tidigare har min relation till mat och kropp varit både enkel och komplicerad. å ena sidan har mat i sig aldrig varit laddat - även om jag ständigt förknippat vikt (främst min egen) med värde, har jag aldrig kopplat det på ett konkret sätt till MATINTAG (riktig mat alltså, godis och sånt är en annan sak). kalorier var något diffust, jag tyckte att bantning var töntigt, och när jag var fjorton och såg mean girls för första gången var jag i princip lika osäker som regina george på huruvida butter is a carb eller inte. å andra sidan har jag varit obekväm i min kropp så länge jag kan minnas, och ständigt önskat att jag vore smalare. enligt bmi (lol) har jag nog befunnit mig inom normalspannet, om än på den övre delen, men jag har samtidigt haft ett stort sötsug och ofta ätit mer socker än vad jag mått bra av. det här är så jävla kluvet för jag vill egentligen inte demonisera något, och jag strävar inte efter att utesluta socker helt - men jag önskar ändå att jag under min uppväxt hade vetat mer om hur det påverkar såväl kropp som psyke.
 
i alla fall, i mitt huvud var det en självklarhet att: smal = bra. inte smal = inte bra. jag = inte smal = inte bra. jag tyckte verkligen att min kropp definierade mig och gjorde mig mindre värd, och som sagt, risken att jag skulle få en restriktiv ätstörning såg jag som tämligen minimal:
 
ätstörning | | Kommentera |

låt sommaren få ha sin gång

en vecka in i juni och syrenerna blommar och det krockar så, att det är den finaste tiden på året med de ljusaste kvällarna och de bästa dofterna, samtidigt som psyket inte vill samarbeta överhuvudtaget. 
 
min psykolog säger att det är som att jag är kvar lite i ett tonårstänk, och det stämmer nog (jag kan ju inte gärna säga emot henne när jag skriver blogginlägg med oskar linnros-citat som rubrik am i right). men samtidigt, hur hur hur ska jag göra för att kunna skilja på mig själv och de ätstörda tankarna? när jag känner så starkt att hela mitt värde ligger i min kropp och min vikt, samtidigt som jag aktivt ska jobba med att släppa just den kontrollen. det blir frontalkrock.
 
jag funderar på om jag ska börja blogga lite om just ätstörningen. jag vet inte om det är konstruktivt men det kan ju vara värt ett försök. det har ändå varit det centrala i mitt liv i fyra och ett halvt år och jag är så... trött.
 
sommar, vardag, ätstörning | | Kommentera |
Upp