låt sommaren få ha sin gång
en vecka in i juni och syrenerna blommar och det krockar så, att det är den finaste tiden på året med de ljusaste kvällarna och de bästa dofterna, samtidigt som psyket inte vill samarbeta överhuvudtaget.
min psykolog säger att det är som att jag är kvar lite i ett tonårstänk, och det stämmer nog (jag kan ju inte gärna säga emot henne när jag skriver blogginlägg med oskar linnros-citat som rubrik am i right). men samtidigt, hur hur hur ska jag göra för att kunna skilja på mig själv och de ätstörda tankarna? när jag känner så starkt att hela mitt värde ligger i min kropp och min vikt, samtidigt som jag aktivt ska jobba med att släppa just den kontrollen. det blir frontalkrock.
jag funderar på om jag ska börja blogga lite om just ätstörningen. jag vet inte om det är konstruktivt men det kan ju vara värt ett försök. det har ändå varit det centrala i mitt liv i fyra och ett halvt år och jag är så... trött.